Teckningsinstallation/live-teckning
Vita Kuben, Norrlandsoperan, Umeå 3 sep–14 okt 2022 Tyvärr fick utställningen stänga i förtid pga skadegörelse.
Material: grillkol, moltontyg, ritkol, teckningspapper
”Jag tänker på alla bilder som vår art gjort av oss själva sedan tecknandet först kom ur våra kroppar. Vilken i ordningen är min omgestaltning?”
Jag blindtecknade människor utifrån foton i min mobiltelefon, dvs jag tittade enbart på fotot medan jag tecknade och inte på min egen teckning. Läs utställningstexten nedan. Mer om teckningsmetoden går att läsa här.
Utställningen öppnade under Vita Kubens 20 års-jubileum och då live-tecknade jag större delen av dagen. Sedan fanns installationen kvar som utställning.
Foto (ovan): Helena Wikström
Utställningstext:
De senaste åren har jag noterat ett korrigerande drag i mitt eget tecknande som jag ogillat starkt och velat utmana med ett större moment icke-kontroll. Jag har börjat fördjupa mig i olika former av det jag kallar blindteckning och tecknar nu i regel utan att själv se hur bilden träder fram, gärna med utgångspunkt i förlagor eller det jag ser omkring mig, men även ibland med slutna ögon utifrån ljud eller musik. Vad händer om blindtecknandet får bli mer än en kul övning, kanske rentav ett förhållningssätt? Vad händer med den blick som under längre tid inte kan ta den egna kontrollen över vad den producerar för given? Det nya sättet att teckna fungerar bara om jag verkligen är koncentrerad och blir därmed en rituell åkallan av konstnärlig koncentration. I blindteckningen finns alltid ett erkännande av både ickevetande och oförmåga även då koncentrationen är hög. Min kunskap och erfarenhet, liksom mitt handlag står i oskiljbar relation till det jag inte förmår. Det träffsäkra är beroende av det som kan kännas misslyckat. Jag tror att vi behöver öva oss på att möta och förstå oss själva på det sättet, sluta att utvärdera varje förmåga och insats.
Det kolnade trä som krasar under mina fötter, kanske på väg till någons grill, liknar fortfarande trä. Är träet och textilfibrerna i pappret lika dött eller dödare? Ibland minns jag levande människor som om de vore döda, som bestämda opåverkbara bilder, bilder som kan vara väldigt högljudda och jag glömmer lätt bort att deras röster fortfarande skulle kunna överraska mig. Blindteckningens omgestaltning kastar mig ut ur dessa rigida bilder, förfrämligar mig på nytt inför det som kan tyckas förutsägbart, visar exempel på en oändlig mängd möjliga versioner med oklar gräns mellan hommage och exorcism.
Jag tecknar med kol, ritkol eller vanligt grillkol, ett av de äldsta konstnärmaterialen som fortfarande används. Grundämnet kol å ena sidan – allt levandes minsta gemensamma nämnare – och så kolet som definitiv rest, ett efteråt. Det flyktiga kolet kan lätt blåsas bort av en vindpust, men under rätt förhållanden kan samma material bevara ett avtryck under tusentals år. Jag tänker på alla bilder som vår art gjort av oss själva sedan tecknandet först kom ur våra kroppar. Vilken i ordningen är min omgestaltning?
Johanna Hästö, aug 2022
