Installation: pelare av sylturkar med hemkokt sylt och marmelad, blindtecknad kolteckning 1,5×4,3 m, ljud i hörlurar, smultronplantor
Avesta Art: Årstider Verket, Avesta 14 maj–18 sept 2022
Avesta Art är en årlig konstutställning i ett fd järnverk som även har ett industrihistoriskt museum.
(English and images below)
Fler bilder längst ner i detta inlägg.
Ljudet från installationen går att lyssna på här: https://soundcloud.com/johanna-haestoe/fore-och-efter
Bära upp – träda fram
Träda i tiden, i tiden fram
Bära en träda fram över tid
fram över tid, över bär och dalar
Framföra bär till en tid framför
Installationen Bära upp – träda fram var belägen i järnverkets gamla slaggrop och skapades i relation till det arbete som tidigare ägt rum både i järnindustrin och utanför. Vad ska vi med vårt arbete, språk, omsorg och strävan till i framtiden?
Installationen var placerad i direkt anslutning till den industrihistoriska utställningen och jag tog intryck av det krävande arbete som förr var en förutsättning för järnindustrin och därmed också det större samhällsbygget. Ett arbete som krävde största precision och yrkesmässigt omdöme för att inte innebära livsfara för de anställda. På ett väggparti vid slaggropens kant blindtecknade jag (jag tecknade utan att titta på teckningen medan den framträdde) samtida människor koncentrerade på någon form av arbete eller göromål, utifrån fotoförlagor som jag samlat in. Jag suddade och tecknade live återkommande under utställningsperioden. Nya figurer fick framträda ur spåren av de som tidigare varit. Jag ville sätta handens och kroppens koncentrerade och av nödvändighet kontrollerade arbete i järnindustrin i dialog med den koncentration som finns då jag blindtecknar – där kontroll inte är ett ändamål men som likväl kräver att jag gör mitt bästa. Hur förmögna är vi att känna igen och värdera varandras arbete, omsorger och insatser?
En pelare av syltburkar hjälpte till synes till att hålla upp den ruffiga och mörka byggnaden. En barnröst kunde, i lurar, höras provandes vuxenvärldens begrepp; en ordlek kring att befinna sig före eller efter något. Nere i slaggropen hade jag planterat små små smultronplantor som sakta med hjälp av uställningsbelysningen växte till sig för att mot slutet av sommaren faktiskt ge bär. Runt smultronen där nere försjönk många museibesökare i samtal om vad plantorna kunde tänkas behöva.
Ur utställningstexten:
I balansen mellan intention och lyhördhet sätts ett ansvar i rörelse. Vi är både fordon, förare och passagerare och det är svårt att träffa rätt. I arbetet med installationen har jag tänkt på villkoren för vårt skapande, på arbete och omsorg, på hårt och mjukt, giftiga saker och söta saker. Strävan efter något bättre: en högre levnadsstandard, större frihet – kanske ett gott hantverk? Eller å andra sidan: att utan varken ansträngning eller avsikt – få snubbla rakt in i ett smultronställe.
Vad får oss att växa, hur får vi näring och kraft? Vi framträder, träder genom tiden och träder tillbaka. Våra begrepp och referenser förändras över tid, men somliga erfarenheter knyter oss samman, som bären ett efter ett träs upp på ett strå.
Jag tänker på barnen, dels de som en gång i tiden arbetade i järnindustrin (Hittade de några smultron runt verkets knut?) och dels de skolklasser som besöker Verkets utställningar idag. Finns det barn eller ungdomar bland dem, för vilka stort ansvar eller tungt och farligt arbete inte är främmande? Förmödrar och förfäder är i viss mån främlingar för oss, men ännu mer obekanta är de framtida varelser som kommer blicka tillbaka – på oss. Hur kommer de förstå vår möda, våra villkor och vår omsorg? Hur kommer de förstå spåren av våra kroppars arbete, deras precision och vanmakt? Vad kommer växa i framtidens slaggropar?
Kurator: Charlotte Wells
Varmt tack till: Mireia Rocher, Karin Granath, Ann Björklund, Helen Ersbacken, Anders Delbom, Sussie Carlzon, Lars Fransson, Stuart Mayes, Charlotte Qvandt, Daniel Mårs, Micke G. och Karin Hästö, Hilda Ekeroth m.fl.
eng.
Bear – Bring Forth
Fallow of time
of time ahead
Carry a fallow
further ahead
Further ahead
over berries and valleys
to bring berries along
for a time ahead
(översättning C Qvant, D Mårs, J Hästö)
Bear – Bring Forth is an installation where some parts are constant while other elements will change over the exhibition period.
In the balance between intention and the ability to listen a responsibility is set in motion. We are, at the same time vehicle, driver and passenger and it is undoubtedly difficult to get things right.
While working on the installation I have been thinking about the terms surrounding our creativity, about work and care, hard and soft values, things that are toxic and things that are sweet. The endeavour for something better: a higher standard of living, a great freedom, or perhaps to perform a precise and refined craft? Or on the other hand to – with no intention or effort at all – stumble into a field of wild strawberries.
What makes us grow? What gives us strength and nourishment? We emerge, go through time and withdraw. Concepts and references change over generations, but some experiences bring us together, like the berries that Swedish children string upon a straw one after another on a summer’s day.
I think about the children, those who once worked in the iron works (did they find some berries around the edge of the building?) and even about the school children that visits the exhibitions in Verket today. Are any of them familiar with great responsibility or heavy, dangerous work?
Our ancestors are to some extent strangers to us, but even more unknown are the future beings who will look back on us. How will they understand our terms of living, our efforts and concerns? How will they interpret the traces of what was once shaped by our physical labour – carried out with precision yet limitations? What will grow in the slag pits of the future?
(the threads in the photo of the cans are spiderweb)
