Med stöd från statens innovationsmyndighet Vinnovas program Residens X har jag varit inbjuden som residenskonstnär och representant för Konstfrämjandet Uppland på Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) under en period. Där har jag tillsammans med Maria Nöremark som är anställd epidemiolog och även utbildad konstnär prövat om- och hur konsten skulle kunna användas för att skapa reflektion i myndighetens inre dialog. Projektet inleddes med en inlyssnande fas där jag gjorde prao i olika delar av SVAs verksamhet och samtalade med medarbetare. Vi har sedan genomfört workshops, föreläsningar och konstnärliga processer tillsammans med anställda på SVA. På grund av pandemin och det stora utbrott av fågelinfluensa som parallellt ägt rum i djurriket har projektet skett utdraget över nära två år.
Med lånad blick
I denna publikation samlas erfarenheter och reflektioner från projektet: Med lånad blick – Konsten som verktyg i en myndighets inre reflektion (Maila johannahasto@gmail.com vid önskemål om tryckta ex.)
SVA:s GD Ann Lindberg har skrivit om konstens framtida roll på SVA, Jonna Bornemark har bidragit med två texter om vad konsten har på en myndighet att göra. Publikationen rymmer också ett antal blindteckningar (teckningar ritade utan att titta på bilden) som jag gjort, bland annat på plats på två av SVAs avdelningar (några av dessa går även att se nedan) och pianisten Isabell Gustafsson-Ny har komponerat musik utifrån bilderna som går att höra om du följer denna länk: https://bit.ly/med-lanad-blick-musik
Grafisk form: Eva Björkman ISBN: 978-91-527-2036-3
Ett antal teckningar visas i en utställning tillsammans med musiken i SVA:s foajé under våren 2022 i ett samarbete med Konstfrämjandet Uppland. Utställningstexten går att läsa längre ner. Utställningen riktar sig främst till de anställda på SVA, ca 350 pers, men den som vill kan smyga in i foajén och kika/lyssna.
Foto: Johanna Hästö (om inget annat anges)
Vid två tillfällen under hösten 2021 hade jag möjlighet att teckna på plats på SVA:s parasitlabb och under obduktion på avdelningen för patologi och viltsjukdomar.
Försök att fånga lungmaskars dans när jag tittar i ett mikroskop.
Utställningstext:
Med lånad blick
När jag (Johanna) kom som gästkonstnär till SVA våren 2020 inom ramen för ett Vinnova-finansierat projekt hade jag förstås papper, pennor och kritor med, men visste verkligen inte hur jag skulle använda dem här, trots att de är mina standardverktyg. Vi, jag och Maria Nöremark (som utöver att vara anställd som epidemiolog på SVA även är utbildad konstnär), behövde hitta ett gemensamt anslag som både rymde hennes inifrån- och mitt utifrånperspektiv och projektet behövde tid att finna sin form. Jag började med prao i olika delar av verksamheten och hade många givande samtal med anställda.
Hur blir en främmande blick något värdefullt i en verksamhet och inte bara ett hinder?
Syftet med det här projektet har varit att undersöka hur konsten på olika sätt kan bli utgångspunkt för reflektion. Det var inte tänkt att vi skulle skapa konst, men heller inte uteslutet att göra det. Vi har frågat oss hur konsten skulle kunna vara mer aktivt närvarande i det arbete som görs på SVA. Maria, som har jobbat på SVA i många år, känner verksamheten väl, men för mig som kom utifrån var det viktigt att försöka komma med en öppenhet, göra mig en uppfattning om var jag befann mig och lyssna in vilka behov och funderingar kring konst som finns här. Kanske verkar det lite bakvänt att avsluta ett projekt med något som liknar ett skissarbete, men det har sin konstnärliga logik.
Blindtecknandet smög sig in tidigt i projektet, bland annat i en konstnärlig process som vi genomförde med Kaisa Sörén och som går att läsa om i publikationen. En av de saker vi velat undersöka har varit hur olika språkligheter samexisterar och hur saker gestaltas här i den verksamhet som bedrivs på SVA. Som jag ser det vittnar blindteckningar om hur vårt språk och våra begrepp alltid både fångar och missar saker. Hur vår, med filosofen Jonna Bornemarks ord, kunskap står i relation till ständiga horisonter av icke-vetande, men att vi ändå – kanske just därför – måste våga använda språket. På liknande sätt tänker jag mig forskningens villkor.
De teckningar som nu visas har kommit till i slutet av projektet. Bilderna har utgångspunkt i SVA:s verksamhet och jag har inte tittat på pappret medan jag ritat. Däremot har jag tittat noga på det jag tecknat av. Under hösten 2021 fick jag till slut möjlighet att teckna på plats på parasitlabbet och på avdelningen för patologi och viltsjukdomar. De flesta av bilderna kommer från dessa två intensiva teckningssessioner och de är ett urval från en större mängd bilder. Pianisten och kompositören Isabell Gustafsson-Ny har sedan komponerat musik på preparerat piano utifrån teckningarna. På så sätt har konkreta impulser från SVA:s verksamhet fått bearbetas genom två konstnärliga tolkningslager till något mer abstrakt.
Blindteckning är en vanlig uppgift i grundläggande konstutbildning, till exempel när man tecknar kroki. Genom att inte låta min värderande blick utvärdera resultatet under tiden jag tecknar kan jag få tillgång till ett mindre fördomsfullt tecknande. Om jag är koncentrerad under blindteckningen så tecknar jag med en större del av min samlade erfarenhet – oavsett vem jag är. Hur skulle det se ut om någon anställd på patologen, med sin erfarenhet, tecknat dessa bilder? Eller någon från HR, KMF, eller ESS?
Jag har länge plågats av något jag uppfattat som en korrigerande aspekt i mitt ”vanliga” tecknande. En automatisk impuls att ständigt vilja förbättra det ögat ser. Tidigare har jag sett det som en givande förhandling när handen och ögat samarbetar, men med tiden har jag kommit att betrakta detta mer som en kontrollfunktion som kan stå i vägen för det konstnärliga uttrycket. Även om jag kan uppskatta perfekta, precisa bilder vill jag själv utveckla ett tecknande mindre präglat av kontroll och mer av uppmärksamhet. I blindtecknandet ritar jag med utgångspunkt i något jag har framför mig, jag gör mitt bästa för att avbilda det men samarbetar också med slumpen (eller vad det nu är). Övningen ger mig möjlighet att upptäcka något jag inte själv kunnat föreställa mig. Jag ser det som djupt meningsfullt att sätta upp sådana verksamma hinder för min egen framfart. Att utsätta mina vana verktyg för störningsmoment som får mig att fördjupa relationen till desamma. Kanske kan konsten över lag bidra med sådana hinder? Hinder som får oss att stanna upp, ompröva vår framfart eller riktning och begrunda våra verksamheter på sätt vi inte själva kunnat komma på?
Varmt tack till alla medarbetare som bidragit på olika sätt i projektet.
Johanna Hästö, våren 2022
