Skulptur billackerad barnstol, 3 meter höga ogalvade stålrör
Arkivhuset Smedjebacken, sommar 2018
Arr. Arkivhuset och Werner Aspenströmsällskapet
Skulpturen stod kvar i Arkivhusparken två år och visades därefter i utställningen LiVET! på Ulleråker i Uppsala sommaren 2020, arr. Konstfrämjandet Uppland.
Tack till Reine Källgren, Torbjörn Vidner, Lena Ahlner, Erik Hallstensson, Åke Hallstensson och Jon Hästö
Ställföreträdande Talarstol (senare omdöpt till bara TALARSTOL) är en kommentar till Werner Aspenströms dikt Klockorna (som går att läsa längre ner) och visades i minnesutställningen Med Katt på Axeln samma år som poeten skulle fyllt 100 år.
Text om verket från katalogen:
Jag finner det svårt att gestalta någons dikt, särskilt när dikten som i Aspenströms fall redan är gestaltad rakt igenom. Därför ville jag hellre söka gå i dialog med hans arbete och har utgått från den punkt där jag själv befinner mig. Jag har tagit fasta på det jag funnit starkt i läsningen av Aspenströms texter, nämligen hans drömmande sätt att ur något krasst och vardagligt skapa utrymmen som upphäver givna ordningar. Den som inte har makt eller pengar eller julgranspynt eller utsikter kan, i diktens omvända ordning, visst vara utrustad med detsamma. Vad gör detta med vårt ansvar? Hos Aspenström verkar erövringarna ofta bära spår av en obönhörlig baksida.
I dikten Klockorna står obemannade talarstolar uppställda över jordklotet. När vi lämnar ordinarie talarstolar icke-aktiverade (givet att dessa ses som medel för makt eller ansvar) hamnar ansvaret ofta istället på framtiden, i praktiken på barnen, antingen i en förlängning eller omedelbart. Hur kan vi tillskriva barnen och framtiden mandat utan att lämpa över ett orimligt ansvar på dessa?
”Klockorna
Obestigna talarstolar överallt, i öknarna,
i städerna, på havsstränderna.
Tribuner och estrader, bräder lagda på bockar,
podier, förgyllda predikstolar,
alla obeträdda.
Mitt på Antarktis reser sig en talarstol,
huggen i is, obestigen.
På flygfälten har de glänsande trapporna
rullats fram, förgäves,
inga anländer.
Hängande på varandra, sensommarlystna,
ilar trollsländorna förbi.
Långt ute på slätten, där pilalléerna möts,
ringer en klocka, ringer och ringer
utan budskap i den klara höstluften,
i den väntande skogen, där svamparna ruttnar, viljelöst, sorglöst,
utan något att säga,
på väg ner i jorden, likt smältande klockor.”
(W. Aspenström 1960-tal)
