Att som barn och förälder komma som jämlika konstnärer till en plats, undersöka vart man hamnat och skapa något där.
Se mina blindteckningar på instagramkontot: @till_sandviken_med _en_femaring
Bild ovan: Från vår första residensvistelse på Kungen i Sandviken i september 2023.
Konstnärer: Johanna Hästö (förälder) och Ruth Hallstensson Hästö (barn)
Arr: Backbeatbolaget/Kungen, Sandviken
Återkommande residensvistelser tillsammans med min dotter Ruth, på Back Beat Bolaget i Sandviken med start hösten 2023. Intentionen är att pröva att bygga en långsiktig relation mellan oss och Sandviken/Backbeatbolaget över tid, snarare än att göra ett snabbt nedslag.
Var är sandstranden? Var är viken? Är Fredriksgatan Fredrik på Kungens gata? Varför är det hål i marken? Var ska vi äta, sova, vila, och leka? Vad finns här i Sandviken? Vad behövs? Kan vi sitta en stund på den här bänken? Vem ska vi kroka arm med och vad får vi lust att göra?
Prolog:
Ruth: ”Mamma, JAG vill ha den där pennan!”
Jag: ”Mmm, jag förstår det, men det går tyvärr inte…”
Ruth: ”Men jag vill ha den! JAG VILL ha den!!”
Jag tar sats för att pedagogiskt förklara att detta är mitt arbetsredskap och att hon får ha nästan alla mina verktyg och material, förutom den här, eftersom udden så lätt kan tryckas in.
Men jag börjar klumpigt, säger: ”Jag är ju konstnär…”
Hinner inte längre för hon brister ut i gråt och vrålar: ”MEN DET ÄR JU JAG OCKSÅ!!!!!” Hon gråter och gråter, djupt förorättad.
Jag försöker rädda situationen: ”Okej, okej, du får låna pennan.” men vad hjälper det när jag uppenbart har gjort en värdeskillnad mellan hennes konstnärskap och mitt, en skillnad som visserligen kan vara relevant av pragmatiska skäl, men den konstsyn som jag egentligen vill odla är en annan.
Bakgrund: Främmandeskap och hemhörighet
Som konstnär upplever jag att det finns ett större glapp mellan min föräldraroll och min konstnärsroll än vad jag egentligen skulle önska. Kan det glappet överbryggas? Min dotter är ofta med och ”jobbar med konsten”. Jag vill att hon ska växa upp i värld där vuxna och barn ritar tillsammans på samma papper. Under en av mina senaste utställningar gick hon på eget initiativ in i rollen som guide. Hon uppviglade utställningsbesökarna till deltagande på ett trovärdigt och innerligt sätt. Ruth Hallstensson Hästö, nybliven 5-åring, är en mästare på att komma till nya ställen. Nyfiken, vetgirig, lite blyg ibland, andra stunder gränslös, hittar så gott som alltid sällskap, är alltid på väg att lära sig nya saker och är ännu inte särskilt fördomsfull. Hon ser fram emot att börja skolan om något år, säger: ”för där får man skriva poesi”.
Ruth trivs på sin förskola och jag trivs med mitt arbete, men samhällsordningen begränsar samtidigt vår gemensamma rörelse och det finns aspekter av hennes behov och personlighet, även mina, som inte fångas upp så väl i den ordningen. Familjelivet blir något som har med fritid att göra. Men skillnaden mellan arbete och fritid är inte lika skarp för mig som konstnär som för de som har mer ”vanliga” jobb. Jag anar samtidigt att många föräldrar, oavsett yrke, kan känna igen det här glappet.
Är det möjligt att putta lite på våra föreställningar om vuxnas och barns samarbete och liv tillsammans? Går det att skapa ett bredare utrymme där mitt och mitt barns konstnärliga sampel får stå mer i fokus? Hur vill vi interagera med världen och vara med och utveckla saker i den?
Det här återkommande residenset är ett försök att skapa ett utrymme där jag och Ruth själva rår mer över vår framfart. På Backbeatbolaget får vi möjlighet att undersöka det här i dialog med arrangörerna Jon Perman och Karin Bäckström, som även de har barn. Projektet blir metodutvecklande både för oss som föräldrar och konstnärer och för Back Beat Bolagets residensverksamhet.
Jag ser fram emot att följa Ruths utveckling längsmed byggandet av en relation till en plats som inte är hemma men där hemhörighet kan skapas. I mötet med Sandviken får konsten, för oss, vara grundregel. För de flesta som bor i Sandviken är konsten inte en norm utan just ett undantag, tänker jag mig. Genom våra vistelser där hoppas jag att vi kan synliggöra konstens potential som rotskapande förhållningssätt och att vi hittar givande sätt att interagera med de som lever och verkar i Sandviken, vuxna såväl som barn.
Med konsten som medel kan en särskild form av hemhörighet i världen infinna sig, och förmågan att skapa rot-trådar varhelst där man hamnar går att främja. Kanske är det förhållningssättet nära synonymt med att ha en förankrad religiös tro? Att i viss mån vara främmande inför det man som konstnär möter är ett grundläggande värde och främmandeskapet innebär ett avstånd som med rätt intention kan bli grund för intressanta möten och relationer, både mellan människor och platser, tänker jag.
I det här projektet finns två kompletterande undersökande aspekter:
- Residens för barn och vuxen som jämlika konstnärer
Residensprogram är oftast inte utformade för familjer och framförallt inte med en tanke om även barnet som delaktig konstnär. Jag vill i dialog med arrangörerna pröva ett sätt på vilket vuxna och barn (exempelvis barn och förälder) kan åka på residens tillsammans, där barnet likväl som den vuxna, är en konstnärlig motpart.
Vi är förälder och barn. När jag använder ordet jämlik avser jag en jämlikhet som förutsätter ett noggrant inkännande av både nödvändiga och icke-nödvändiga assymetrier. Detta i en strävan att inte värdesätta den vuxnes konstnärskap högre än barnets. Samtidigt vill jag inte heller reducera min egen konstnärliga insats till pedagogisk. Även jag ska vara en aktiv konstnär på min nivå. Vad krävs av barnet respektive den vuxna i en sådan här process? Vilka ramar, villkor osv behöver vara på plats för att det ska fungera? Jämlikheten är inte ett mål som går att checka av utan snarast något jag vill försöka odla både i samspelet med Ruth, i mitt konstnärliga förhållningssätt i stort och i mötet med nya sammanhang, i detta fall Sandviken.
- Blindteckning som metod för att närma sig obekanta platser och sammanhang
Jag använder mig av blindteckning (att på ett eller annat sätt teckna utan att titta på bilden medan den framträder. Läs mer här: https://johannahasto.se/about/ ). Det är ett direkt sätt att kunna jobba kritiskt och utvecklande med min egen blick i olika konstnärliga situationer och i mötet med nya sammanhang. Tidigare har jag bland annat blindtecknat under obduktioner på avdelningen för patologi och viltsjukdomar på Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) i Vinnova-projektet Med lånad blick Jag live-tecknar både i utanför ordinarie konstsammanhang och skapar konstnärliga situationer utifrån varje plats och sammanhang jag möter.
I det här projektet kommer jag inte primärt att teckna det jag själv ser i Sandviken utan snarare min dotters möte med platsen. Jag vill vara noga med att inte reducera hennes roll i arbetet till ett objekt för min blick, samtidigt som jag är nyfiken på att följa och dokumentera hennes framfart och upptäckande. Här blir blindtecknandet ett skyddande lager. Jag kommer fotografera under våra sessioner i Sandviken och teckna utifrån fotona. I det här läget tänker jag mig att det enbart är teckningarna, tillsammans med det jag och Ruth skapar tillsammans, liksom det hon skapar själv, som kommer bli publikt. De foton och videos som jag samlade under vår första session i Sandviken utgör ett intressant material, men jag vill inte att min dotter ska behöva vara publikt exponerad genom foton. Blindtecknandet blir ett sätt att låta min blick på Ruths upptäckande vara i en konsekvent konstnärlig bearbetning och fotona är då inte slutprodukten utan ett medel för teckningarna.
Jag fotar Ruth mycket i vardagen och hon är oftast en aktiv medskapare, hon säger ifrån när hon inte vill, ber mig fota på specifika sätt osv. Hon ogillar ofta när andra fotograferar henne, men vår egen dokumentation är ett pågående samarbete. I somliga fall kommer jag att teckna live när jag är med Ruth i Sandviken, men det kräver övning för att inte störa den kontakt jag som förälder har med henne i vardagen och förutsätter även att vi är trygga på den plats vi befinner oss. Vardagen kan inte sättas åt sidan för projektet, men är en förutsättning för detsamma. Vi är hela tiden varandras barn och förälder.
